Hellenius continued his breeding experiments, and described them in a subsequent report (Hellenius 1794). The following is the Swedish of the original text:

Berättelse om en fruktsam Afföda, efter en Råget, parad med en Gumse

Den ynnest hvarmed min år 1790 ingifne berättelse om en blandad afföda efter en Råget, som blifvit parad med en Spring Gumse, blef upptagen, pålägger mig, at än ytterligare till Kongl. Academiens upplysta pröfning öfverlämna hvad jag sedermera angående denna afföda och des egenskaper, haft tillfälle at anmärka.

Sedan Rågeten 1789 blev parad med Gumsen, har hon troget hållit sig till honom och efter denna sammanlevnad hvarje Vår imellan d 6 och 10 Maji framkommit med en Killing, till Kön hvart annat år omväxlande, få at inom de 4 år hon sammanlefvat med Gumsen hon frambragt 2: ne Killingar af hvardera Konet. Honorna hafva till färgen varit svartbruna för öfrigt lika teknade med modren, då Hannarne däremot altid varit helt hvita och af fadrens färg; desse Hannar hafva ock redan inom första året fått stora, upprättstående och lika ledes till färgen hvita horn, mera liknande Bock än Gumse horn dock något trindare, likväI utan minsta spår till grening i spetsen, dem de till närvarande tid behållit utom annan förändring, än at de årligen tiltaga i storlek, då Honorna däremot, lika med modren blifvit hornlösa.

Den första af Ragetens och Gumsens afkomlingar, som var en Getkilling, omkom af våda, så tidigt, at ingen undersökning om hennes förmåga at fortplanta sig, kunde anställas. Därföre sedan Rageten följande året födde en Bock-killing, lät jag genast, så snart han upphört at dia sin moder, hvilket med desse Killingar gemenligen inträffar emot slutet af September månad, instänga honom med en Tacka af Finsk race, ty af modren och des förra maka önskade jag mig ännu flera afkomlingar. Detta instängde par ägde all trefnad, och nästan öfver min förmodan, slog försöket få ut, at Tackan Midsommars afton därpä, således efter en tid, som betog mig all misstanka om främmande beblandelse, framkom med et Gumse-lamb, hvilket till färg, kroppsställning och hornens skapnad, är alldeles likt fadren.

Jag vann härigenom åtminstone i min tanke, en säker erfarenhet, at Bocken efter Rågeten, på detta sätt kunde bidraga till slägtets fortplantning, men ännu återstod at försöka, huruvida sjelfva denna blandade afföda inbördes åter kunde para sig, och därigenom förökas. Härtill fick jag önskadt tillfälle år 1792, då Rågeten för tredje gången fruktsam framfödde en Getkilling. Denna Killing parade jag, sedan hon lemnat sin moder, nog tidigt om Hösten med den Bock, som Rågeten förra året eller 1791 framalstrat, och hvilken Vintern förut redan hade med en Tacka alstrat ny afföda. För at vid detta försök använda nodig noggranhet, lät jag hämta detta par til Staden, hvarest jag å et i stallet instängt rum öfver vintern underhöll dem utslutna från all gemenskap med andra djur, hvilka möjeligen kunnat vålla irring uti utslaget. Har lefde de uti all samdrägtighet, hvarester Honan d. 22 Maji framkom med en Bockkilling, likasom modren förut gjort, dock jämt 14 dagar sednare. Oacktadt denna skilnad i åldren, blefvo dock desse Killingar inpå sommaren hvarannan få lika, at ingen annan än mödrarna kunde åtskilja den, som hvardera af dem tilhörde. Gumsen, som efter Ragetens forsta affödas parning med Finska Tackan framföddes, hölls ock denna vinter instängd med sin moder, och blef fader för en hvit Tacka, med hvilken modren framkom vid slutet as Junii månad. Jag har således af detta par vunnit 7 afkomlingar 4 stycken af Rågeten med sin Gumse, (namligen 2:ne af hvardera Könet.) 2:ne st. af Rågetens första Bock, (nämligen Gumsen alstrad med Finska Tackan och Bocken med Geten, som föll efter Rågeten och hennes Gumse), samt en Tacka efter Finska Tackan parad med sin egen afföda efter den första Bocken, som var fallen af Rågeten och Gumsen. Af dessa tyckes Finska Tackans sidsta afföda redan vara få bortblandad med Fårsläktet, at hon näppeligen kan från dem skiljas; då däremot de förutnämnde ej allenast sjelf skilja sig ifrån Faren och utgöra en egen särskild stock, utan och i kropps ställning, samt lynne, tydligen röja at de närmare brå på Rådjuret. Uti vighet och snabbhet likna de henne fullkomligen, och i hennes sällskap våga de sig utan äfventyr up och utföre de brantaste klippor. Öfver de vanliga hägnader följa de med lätthet, hvarföre de ock snart blifva skadedjur på sädes åkern, allenast de en gång fått smak på den växande säden, i hvilket fall de sedermera svårligen låta utestänga sig ifrån densamma. Detta erfor jag sidstledne sommar, då dessa djur af vårdslöshet blefvo insläppte uti min torpares ärtland, varifrån de sedan ej kunde avhållas, oaktat jag lät flytta dem till en Holme som med et sund af vid pass 50 famnars bredd var skild ifrån samma ärtland: ty samma dag de dit flyttades, summo de öfver sundet, och insunno sig åter i torparens åker, hvarföre ej annan utväg för mig blef övrig at befreda densamma, än at i 14 dagar hålla djuren instängde, och sedan låta föra dem på en betesmark till 1/4 mils afstånd ifrån gården, hvarest öfverflöd på et för dem smakligt bete till slut utplånade åtrån och smaken för det växande ärtriset. Detta erfor jag sidstledne sommar, då dessa djur af vårdslöshet blefvo insläppte uti min torpares ärtland, varifrån de sedan ej kunde avhållas, oaktat jag lät flytta dem till en Holme som med et sund as vid pass 50 famnars bredd var skild ifrån samma ärtland: ty samma dag de dit flyttades, summo de öfver sundet, och insunno sig åter i torparens åker, hvarföre ej annan utväg för mig blef övrig at befreda densamma, än at i 14 dagar halla djuren instängde, och sedan låta föra dem på en betesmark till 1/4 mils afständ ifrån garden, hvarest öfverflöd på et för dem smakligt bete till slut utplånade åtrån och smaken för det vaxande ärtriset. Vänjas de strax om Våren vid en vidsträcktare samt med berg och höger försedd betesmark, få älska de den få högt, at de ej gerna öfvergifva densamma, om de icke af vilda djur därifran blifva förföljde. För intet rofdjur tyckas de bära större fruktan än för Räfven; ty för blotta räfskinnet fly de med förskräckelse, varemot de endast med förundran betrakta få väl Varg som Björnskinnen; förmodligen torde Rågeten, som deras anförare, någon gång varit utsatt för, men lyckligen undsluppit Räfvens våldsamhet, och därifrån fattat för honom denna farhåga. Affödan innesluten med Fåren, har väl ej så tydligen rögt sitt lidande, dock hafva de ibland densamma, som blifvit uppfödde i kalla stallet, vunnit bästa trefnad. De nyttja alldeles samma föda som Fåren och äto ganska måtteliga; späda qvistar af lösträn jämte deras knoppar tyckas, de dock föredraga framför alt annat födoämne; hvarföre de ock om vintrarna så ofta de slippa ut ur stallet, stjäla sig till skogs, där de ibland uppehållit sig i flera dygn, tills de blifvit hem drifne: hvilket ger anledning at tro, det de äfven denna årstiden sjelfve skulle kunna försörja sig, allenast de ägde säkerhet för Vargar och andra skadedjur. Inom et år hinna de i det närmaste sin fulla växt, och vinna äfven, som redan tillförene är anmärkt inom samma tid förmågan at fortplanta sitt slägte, hvilken de och yttra med et begär, som uti häftighet vida öfvergår Fårens. För inga sjukdomar hafva de till närvarande tid varit utställde: äfven under det min öfriga Boskap, och bland dem Fåren i synnerhet, blifvit besvärade med hvarjehanda plågor, hafva dessa altid befunnits muntra och välmaende; torde hända det mindre afbrott som med dem skedt ifrån deras naturliga frihet, i samma mon mindre förstört deras ursprungliga härdighet. Deras betäckning är en lätt Ull, knorlig som Spanska Fårens, dock något sträfvare, den de fälla midsommars tiden, och utgor om den något före denna tiden af klippes, ofta ifrån 3 till 5 markers vigt i förhållande af diurets ålder. Jag lät ock nyligen slagta första Bocken efter Rågeten, som nu ifrån Maji månad var på 3:dje året: sedan huden var avdragen, samt hufvudet och fötterne på vanligt vis afskurna, vägde kroppen 2:ne lispund och 5 marker, hade ganska litet talg, men var i stället så mycket köttfullare. Inälfvorna voro alldeles friska, och så mycket jag med all använd noggranhet vid undersökningen kunde finna, maskfria, då likväl de flesta Fåren denna höst varit plågade af Lefvermasken, Fasciola hepatica Linn. Köttet, så kokadt som stekt, blef svartare än Fårkött, med en främmande ej obehaglig smak, som af kännare sades äga likhet med Rådjurens. Huden lämnad till Sämskmakaren, påstås af honom kunna beredas till Sämsk, som i mjukhet, täthet och seghet skall täfla med det som vanligen af Renhudar förfärdigas.

Längre har jag till närvarande tid ej kunnat följa dessa djur med mina undersökningar; och en gynnande framtid skal utvisa huru långt mig kan vara tillåtet at sträcka dem: imedlertid hoppas jag at dessa, ehuru ofullständiga de ock kunna vara, dock ej skola finnas aldeles ovärdiga den nitfulla. Forskarens uppmärksamhet, som under Naturens granskande, uti des underbara verkningar altid lär sig vörda en öfverallt rådande vishet, och en mångfaldighet, för hvilken, äfven det vidsträcktaste mennisko snille, förgäfves bjuder till at uppsöka gränsar.