Hellenius gives the following account (Hellenius 1790, pp. 289-291) of a hybrid produced from a mating between a ram (Ovis aries) and a roe deer (Capreolus capreolus). The report originally appeared in the Swedish scientific journal Kongl. Vetenskaps Akademiens nya Handlingar, a publication of the Swedish Royal Academy of Sciences:

Berättelse om en blandad afföda efter en Råget (Femina Cervi Capreoli Linn.) som blifvit parad med en Skring-Gumse

För 5 år sedan blef jag ägare til en Råget, hitförd til Åbo, af en Coopvardie Capitain från Cagliari. Spak och väl tamd samt föga ömtålig för luftens omvexlingar, har hon under hela tiden trifvits ganska väl.

Vid medlet af October månad utvisade redan des inflammerade ögon, beståndiga oro, m. m. at brunstetiden då inträffade. Som ingen make af hennes slägte kunde erhållas, föll mig in at lemna henne en god Bock sällskap, som jag trodde af vår hemtamde boskap vara med Rådjuren närmast beslägtad; men försöket lyckades icke, utan Rågeten visade beständig ovilja, tils emot slutet af November, då förmodligen brunstetiden upphörde. Följande året fornyades försöket, men med lika elak framgång, helst Bocken med mycken ilska förfölgde Rågeten, at jag fann mig nödsakad af skilja dem.

Som jag förmodade Bockens häftighet vara orsaken til hans upförande, togos sådana mått som borde förekomma den. Jag höll före at deras olika brunsttid utgjorde det rätta och hufvudsakeligaste hindret: sökte fördenskull at genom jämkning af tiden til desse djurens parningslystnad, vinna min afsigt. Jag höll dem fördenskull som föregående året, tilsammans tils Bockens brunstetid inföll, då han genast skildes från Rågeten til des denne visade samma tekn. Bockens fränhet syntes nu Rågeten, som honom tilsläptes, aldeles odrägelig; hon flydde honom med yttersta vildhet och alla försök under flera dagar at förlika dem voro fåfånga. Jag måste skilja dem åt och, begynte tänka på en tjenligare make för Rågeten samt utvalde en Skring-Gumse hvars, parning förmodligen ej skulle hindras genom de orsaker som gjordt mitt förra bemödande fåfängt.

Vid vårens första början insläppte jag fördenskull en god Gumse af Skånsk race till Rågeten som genast förträffeligen väl med honom förliktes. Icke heller var Gumsen afvug. Jag afbidade nu med nyfikenhet brunsttiden men October och November månader aflupo utan förändring i någon deras sediga lynne Jag befarade således en lika frucktlös utgång, men vid slutet af Martii märktes Rågeten blifva ovanligen tjockare och efter någon tid därpå såg man ögonskenligen at hon var dräktig. Uti början af Maji månad framkom hon äfven med en Killing, som var ganska qvick och munter. Til Könet var den en Hona och ägde fullkomligen Modrens resning och skapnad med hennes qvicka ögon, uprätt stående hals och öron, höga ben samt ganska korta svans. Färgen var äfven lika och så noga följt, at ej et enda ställe fanns på ungens kropp, som ej var lika teknadt hos modren.

Så vida Rådjuren och Fåren ganska noga likna hvarandra i läte och denne Unge äfven ägde dylikt, ehuru spädare, få torde man kunna säga at hon i denna omständighet brådde på bägge föräldrarne. Det endaste som hon egenteligen tycktes hafva i arf efter fadren, var hennes knorrliga hår, hvilka ehuru på långt när ej så lena och fina, ändock ägde samma hvridning och knorrlighet som fadrens.

Bägge föräldrarne vårdade denna sin afföda med en särdeles ömhet, och få ofta någon våldsamhet för Ungen var at befara, satte sig Gumsen altid i försvarsstånd, hvilket han utförde med en ifver aldeles ovanlig hos Gumsar, då de lefva i månggifte med honor af eget slägte. Jag kunde därföre ej annat än vänta, det denne ättling uti all trefnad skulle upväxa och tiltaga, men hon hann knappast öfver en månads ålder, då hon af en oförmodad händelse blef till döds sparkad af en häst, hvarigenom desse undersökningar äfven plötsligen afbrötos, hvilka jag tänkte bringa ännu längre till uptäckande af hvad till deras ytterligare fortplantning utaf den allvisa Naturen kunde vara tillåtet.